T-björnen själv, Torbjörn Solberg, är en makalös gitarrist. Redan i öppningsspåret, Frosty sprätter hans blå toner likt svedsloppor över publiken. Hans röst rymmer båda varme soul och kärvaste blues. Alltid med en påtaglig svärta mellan raderna.  
 
Med sig har han idel ädel bluesadel. I bakgrunden sköter Henrik Bergh grovjobbet på trummor, med den äran skall tilläggas.t-bear2 På detta finns Jan Lillsätters basgång som en bombmatta samt Poul Wagnbergs frustande Hammond orgel. 
 
T-bears musik svider, kränger, gnager och smeker, det är svettigt och intensivt och det doftar bootleg, booze och billigt bodell mägtigt som en rotfylning. Få äger T-bears auktoritet, här finns en lydhördhet och en sällsynt musikalisk timing, det går att spåra t-bone Walker, Otis Rush, Jimmie Vaughan och så förstås de tre kungarne Albert, Freddy och B.B. King, men de står för sig själva. 
 
T-bear & The Dukes tar oss med på en resa till Chicago, via Memphis och Texas, det är gospel och voodoo på en och samma gång. Jag skall ta en snack med djävulen, det skulle inte förvåna mig om Torbjörn har sålt sin själ till honom i utbyte mot sin fingerfärdighet. 
 
T-BEARS & THE DUKES ÄR BLUES PÅ RIKTIGT.
 
Jesper Halling